På våren börjar det försiktigt bli aktivitet i bikuporna. De första flygningarna startar för att bina ska tömma tarmarna och börja orientera sig efter mat. Tänk vad dom får hålla sig!? Det är lite pilligt att bedöma om foderreserverna räcker eller om man ska fylla på med lite extra nödproviant. Att hålla upp lådan, bedöma vikt utöver lådans och binas vikt för att känna in om det är tillräckligt med foder till dess att naturens smörgåsbord står serverat för dem, är himlans knepigt för mig som ny biodlare.
Bin som inte överlevt vintern i bikupan.
Att sopa ut och rensa från ansamlad avföring och döda bin är nästa uppgift; det gör ont att se högarna med döda bin som städas ut. Och samtidigt leva med vetskapen om att bisamhällena behöver vara starka och motståndskraftiga mot de sjukdomar som blir allt vanligare.
Sedan andra världskrigets slut 1945 har antalet bin minskat till hälften. Minskningen skedde gradvis fram tills för ca sex år sedan, då hela bisamhällen plötsligt började slås ut. Detta är ett av skälen till att jag blev biodlare.
Jag upphör dock inte att förundras över att samma bin som normalt lever ca 3 veckor på sommaren, kan leva nästan 9 månader under vintern.
Jag hoppas av många skäl att det blir en tidig och varm vår i år!